Sårbarhetsfällan - ta dig ur den

Jag hamnade i sårbarhetsfällan för ett tag sedan. I den meningen att jag blev rädd för att bli sårad.
Fast varför ska jag vara det. Säg att jag träffar en kille, och att han sedan efter ett tag, trots att (jag tror) det är toppen, inte hör av sig på ett tag. Vad är så farlig med det, att även jag skippar att hör av mig till den killen, just för den anledningen att jag kanske riskerar att bli lite smådumpad. Tänk om båda hade tänkt så, och ingen hört av sig och allt bara rann ut i sanden. Då är det bättre att någon ringer/smsar, eller vad man nu själv finner lämpligt, och faktiskt får ett svar på hurvida man ska ses igen eller inte. Stoltheten sitter i vägen där, big time.  But not anymore. Och visst är det bättre att veta med en gång om det var så att den andre inte ville ses mer, än att dra ut på svaret.

För jag är lika bra som person, om inte bättre, om jag hör av mig och frågar vad som pågår. Eller hur =)
För jag vet att jag är en toppentjej, för den som gillar mig för den jag är. Och sådana personer finns redan i mitt liv, jag behöver inte ännu en som bekräftar att jag är bra. Så därför "har jag råd" att bli lite dumpad då och då. Med andra ord, riskera lite stolthet för att kanske finna den riktigt, underbara kärleken.
Det är en krokig liten stig det där, så det är lika bra att ha så kul man kan på vägen. Våga riskera och chansa lite.

Jag gillar dessutom bara personer som gillar mig. Skulle jag råka bli kär i någon som slutar gilla mig, tar det kort tid att komma över den. Såå otroligt glad för det =) För på det sättet slipper jag slösa tid och energi på människor som ändå inte förtjänar den. Och kan  istället ge mer av mig till dem som faktiskt gör det.