Rosceremonin m.m.

Inatt var första natten jag sov skönt. Hela helgen har man gått omkring som ett töcken. Som säkert de flesta andra i Oslo och Norge. Jag var dels livrädd för att något skulle hända mig. alltså verkligen skräckslagen. Sedan var jag så himla ledsen över allt hemskt som hade hänt.
Tur man har bra vänner runt sig som hjälper till att ta hand om varandra.

Var på rosceremonin igår. Kändes som en begravning och när jag vaknade idag kände jag mig mycket lugnare och inte så förtvivlad längre. Helgen har varit dagar av sorg, medan denna dag var dagen då jag tänkte på alla dem som överlevt istället och på att kärleken är starkare än allt annat.

Tänk att över 300 000 personer kan vara samlade på ett ställe och ändå kan det vara knäpptyst. På rosceremnonin stog alla med blommorna höjda. Vissa med gråten i halsen, men de flesta kände nog ett slags tröst verkade det som. Då allt var slut och talaren uppmanade alla att sprida ut sina blommor över hela staden var ett av de bästa ögonblicken i mitt liv. Så otroligt mäktigt! Denna händelse kommer gå till historien och jag är glad att få vara med på ceremonin och ta del av detta. Det som hänt är fruktansvärt, men det svetsar också samman alla.